Arbetsliv, litteratur, Novell, Okategoriserade, Reflexioner, Samhällsliv

Macken vid Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga

Jag var på väg hem en kväll i maj när jag fick syn på två figurer från förr. Det var vid korsningen S:t Olofsgatan–Sysslomansgatan i backen nära universitet som jag mötte dem: Herbert och hans kompis Jörgen. De hajade till och jag blev lite glad åt att de låtsades om att de kände igen mig. Jag stannade och tog av min hjälm och klev av cykeln för att hälsa. Herbert såg hängig ut.

”Du ser ut att behöva en kram, ” sade jag och gav honom en kram. Sen bytte vi några ord. Han hade mest ”suttit inne, ” sade han när jag frågade vad han hade gjort och var han hade varit. Suttit inne var då? ”Kåken” kändes inte som ett långsökt alternativ just då, men det var morsan han suttit hos.

Han hade gjort sig av med skägget från för ett par år sedan och såg mer ut som jag mindes honom från gymnasiet. Han hade tunn jacka och rutig skjorta på sig, keps och halvlångt hår. Snusade gjorde han fortfarande. Jag frågade om det fanns några planer för kvällen, halvt på väg att cykla vidare. Kanske kan man följa med på en öl någonstans hann jag tänka, men de skulle bara gå en promenad. Kvällen var ljum, en försommarafton. Himlen scharlakansröd och luften klar och lätt att andas – som miljöbeskrivningen i en porrnovell. Så jag gick med en sväng för att snacka litet skit.

Vi gick förbi Katedralskolan och pratade om Herberts morsas lägenhet som skulle säljas. Hon hade skaffat hus utanför staden – fem år, sen pension. Jörgen hade sitt stripiga hår i en tofs och gick i bombarjacka. Han hade tydligen pluggat idé- och lärdomshistoria. ”Jättekul.”

Jag drog min karriär i väldigt korta drag; jag var ju inte speciellt sugen på att prata om mig själv. Herbert kom ihåg att jag skulle bli lärare. Jag har jobbat något år i staden och busspendlat till en närliggande ort ett år. Nu pluggar jag igen.

Jörgen undrade om jag var med i vikariepoolen. Han tyckte det var sjukt att vem som helst – som inte har ”något uppstyrt” – någon som han eller Herbert – kan få vara vikarie. Det är väl bra att alla kan få en chans tyckte jag. Så berättade de om en vikarie som visat American Pie och spolat tillbaka onaniscenen flera gånger – allt till klassens jubel. Jag frågade förstås om motiven hade varit humoristiska eller erotiska. Jörgen tyckte ”hon är helt okej” om tjejen i filmen, och sa att vikarien nog också tyckte det. Han sitter i kommunfullmäktige för sossarna nu.

Herbert frågade om familjen och fick en brydd min när jag sa att min dotter är fyra nu. Vi skvallrade förstås lite förstrött om gemensamma kontakter. Han träffar tydligen Gurra genom sin kompis Jonathan då och då. Jag berättade att jag stött på Abbe för några veckor sen och att han och hans tjej fixat lägenhet vid Kvarnen. Lukas hade Herbert inte sett till. Jag berättade att jag sett en sur polis som såg ut som honom. Herbert tyckte det lät rimligt. ”Lärare är väl en sak, men polis?” Herbert trodde det kunde vara ganska chill.

”Så får man spöa lite blattar?”

”Vadå? Röstar du på SD eller?” undrade Herbert – han lät lite stött. Så jag sa som det var, att jag hade skämtat.

”Är du vänster?”

”Jag är kommunist, ” svarade jag. Då hade vi precis gått förbi det där blå huset vid Vasaparken där kungen ska ha huserat under sina studieår.

Herbert hade inte varit i Zimbabwe mer sen sist, men de hade varit i Goa för några år sedan. Om det kunde varken han eller Jörgen något särskilt berätta. Det var ”magiskt.” Vi promenerade genom Luthagen upp till Tiundagatan. Ibland blev det tyst en stund. Vi pratade om vad husen kan kosta. Minst fem miljoner trodde Herbert.

Jörgen bor för en tusenlapp i månaden på rivningskontrakt. Jag berättade om mina tappade dagar i bostadskön. Herbert hade inte jobbat något och kan inte få någon lägenhet. Han har haft några praktikplatser och har jobbat lite på studentnationerna – nästintill obetalt arbete. Jörgen sa något som jag hört honom säga förut om att tjejerna blev ”förstörda” mellan nian och gymnasiet. ”Det mesta är bättre färskt, ” kommenterade han, när jag och Herbert avhandlat vår gamla lärarinna. Vi kom väl båda ihåg henne som rätt bra, men jag sa att hon nog var rätt oerfaren då för tolv år sedan.

”Ja i början är man väl snäll, sen blir man cynisk, ” sade Herbert.

Jörgen tycker inte om mogna psykologer, förklarar han – de kollar bara på klockan hela tiden.

”Är du kännare?” frågade jag.

”En riktig kånnässör.”

”Det är väl som cigarrer, eller whisky då – tolv år är lagom.”

”Nä det är lite ungt, men sexton–sjutton kanske.”

Vi pratade lite jobb. Jag berättade om min tid inom vården: att det är lugnt för det mesta men kan bli otäckt. Jag sa fel om att jag fått stryk trots att jag bara blivit hotad. Jörgen undrade om jag spände fast folk. Jag tror att jag undvek frågan genom att skoja om att jag bara tryckte på en knapp.

”Elektriska stolen.”

Jörgen hade tydligen tjänstledigt från sitt jobb på ett gruppboende. Studierna var åt helvete och nu var det dags för sommarlov.

Vid rondellen nära macken vid Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga tog vi avsked. Vi tog i hand. ”Hoppas vi ses igen, ” sade jag. Det kändes fånigt att ta på sig hjälmen framför dem, men det gjorde jag. På hemvägen köpte jag 2 pkt kaffe (franskrost), 1 pkt normal-gräddat knäckebröd och 2 pkt toalettpapper.

OBS!

Annonser
Standard
litteratur, Recension

Blodtörst – recension (jag har läst en bok!)

Fanzine-killen som i sin debutroman recenserade knark för att sedan göra sig omöjlig i förlagsvärlden och föra en tynande tillvaro i nöjesbranschens utmarker (skrivandes texter för Galago,  medverkandes i obskyra projekt som Kulturkampen) har nyligen utkommit med en ny roman.

Johannes Nilssons Blodtörst är underhållande, inte så mycket för sin debila handling, som för författarens förtrogenhet med samtidsfenomen och outsiderkultur. Denna förtrogenhet tar sig bland annat uttryck i lagom överdrivna figurer med lätt maskerade namn såsom John Garotte och Lars GP Jonsson (elitgubbar som är besatta av konspirationsteorier om att östrogenberikade vattentäkter leder till mannens undergång).

Om någon hade oturen att läsa följetongen Den fallande detektiven i DN för någon sommar sedan så finns här tröst att få, det är visst möjligt att skildra motsättningar mellan flashbacktroll, etablissemang och genuspluggande kulturskribenter på ett underhållande sätt. Nu handlade Den fallande detektiven i och för sig om hur Jimmie Åkesson skulle mördas av AFA (eller nåt), och uppvisade pretantioner till realism (de föll dessutom platt, för att använda en anglicism) – pretantioner som i stora mått saknas i Blodtörst, men poängen är att tondövheten i den förra överträffas med råge av tonträffen i den senare.

En mer självklar samtida roman (romansvit, usch) att jämföra med är förstås Cirkeln, men det vore orättvist att säga att Blodtörst är Cirkeln för vuxna eller nåt annat dumt. Blodtörst är Cirkeln fast underhållande (men den är inte svaret på frågan ”hur ska vi få pojkar att läsa,” – en riktig idiotfråga för övrigt).

Att till exempel få läsa om Nina, den kvinnliga huvudpersonen, och hennes möten med Veronika Göthblad, ”psykiater, men jobbar också privat med Lacansk psykoanalys. Väldigt duktig. Sympatiskt inställd till modern feminism, engagerad i ROKS och så vidare,” och följa deras plattitydmättade floskelsamtal är helt enkelt jävligt roligt (s. 61).

Det enda som inte är jättekul är väl haschreferenserna. Min egen bakgrund bland (och delvis som) hobbypundare till trots så upplever jag det ofta som ett slags trotsbeteende, eller något som vissa tar upp reflexmässigt bara för att det ska sägas (den obligatoriskt ”konstruktiva” delen av recensionen avklarad). Att det hela sedan bara rullar på utan utsikter att gå ihop på slutet gör inget; det är snarast än fördel med tanke på bokens mer fantastiska inslag.

Kan för övrigt rekommendera Nilsson och Svenssons nätsändning Magister (ja, jag tillhör den skitnödiga skara som föredrar nybildade ord framför onödiga lån).

volvo

Ja där är den. Det blir som rött för ögonen när man läser’n.

 

Standard
Okategoriserade

Ett skrik rakt ut i ingenting

Eller en viskning. (Meningsfragment). Det blir sällan så att jag tar mig tid att skriva. ”Vad synd,” sa inte en enda person någonsin. Kanske har det med karriären att göra: mitt tidigare jobb tillät mer funderande och krävde mindre tankeverksamhet och planerande. Dessutom påbörjades och avslutades varje dag av en trettio minuter lång cykeltur förbi åkermark, över en bro, uppför en backe, genom ett bostadsområde, förbi en skola och genom ett skogsparti. Vackrast är det där på morgonen eller sent på kvällen. Då bildar trädkronorna ett mörkt valv fullt av sprickor; marken lyser vit av snö och bakom valvets alla sprickor skymtar himlen som är mörk och oändligt djup.

Man minns det som är värt att sakna; resten blir glömt.

Standard
Filosofi, Politik, Samhällsliv

PK är det tråkigaste man kan vara

Vissa tycks tro att PK skulle kunna göras till något positivt. Det begriper inte jag. Sedan när är ängslighet och nyspråk detsamma som progressivitet? PK är och förblir präktighet förklädd till politisk medvetenhet.

Att språkbruk är en del av verkligheten och påverkar den är förvisso sant, men den ytlighet och naivitet som präglar den offentliga diskussionen borde vara fullkomligt vedervärdig för varje tänkande människa. Därmed inte sagt att okänsligt språkbruk eller exkluderande praktiker är försvarbara, men att vara PK är, må gud slå mig till marken om jag har fel, i n t e ”det finaste man kan vara.”

Standard
Politik, Samhällsliv, Utbildning

Mer matematik, mer idrott, mer naturkunskap, mer mer, mer!

Senaste utspelet i skoldebatten handlar om extra tid till matematikundervisning för högstadieungdomar.

Till skillnad från personen bakom detta förslag minns jag något om hur olidligt lång en timme är för en fjortonåring.

Det gör inte de som nu vill slösa ytterligare 60 minuter per vecka av skolungdomens liv på att ”räkna på i boken”. För det är väl ingen som på allvar tror att det inte kostar något att anordna stimulerande undervisning?

Nå ja, sätt dit ungdjävlarna; nåt skit ska dom ha för att dom är unga än. En extratimme i matematik. På bekostnad av vadå?

Standard